Det finns arbetsdagar då ordet ”arbete” tappar sin betydelse. Nästan helt. När närstående sörjer eller mår dåligt, när globala kriser når sin peak, när fullskaliga krig blossar upp som att det vore tidigt 1900-tal…
Det GÅR inte att stänga av. Jag blir illa berörd av influencers som postar sina outfits som att ingenting har hänt, samtidigt inser jag att den tolkningen ligger hos mig själv och att alla hanterar rädslor och sorger på olika sätt. Jag ändrar mig och lägger de snäva tankarna åt sidan. Det är bra att alla inte bara går in i ett kollektivt mörker, vi behöver hopp och kraft. Alltid. Våra barn behöver också det helt vanligt vardagliga, även i tunga tider.
Idag är en av de dagar då ”business as usual” inte är applicerbart. Galenskapen är för stor. Medmänskligheten för långt borta. Det som händer i Ukraina är en mardröm, precis som alla krig, överallt. Men så ändå. Vi kan inte bara ge upp, och vi ”här” kan oftast inte åka dit och hjälpa ”där”. Det vi KAN göra är att fortsätta jobba för det vi tror på. Fortsätta framåt. Visa värme och handlingskraft, hur litet och obetydligt det än känns. Kanske blir trots allt de allra minsta insatser som mest betydelsefulla när det känns som att vi inte orkar?
Jag drömmer om den dag då världens tongivande maktfaktorer, ligger i trygga, pålitliga och solidariska händer. Utan vapen. Utan att oskyldiga liv offras och förstörs. För maktgalenskapen. För vad?
Linda Häggkvist 