Hur påverkar medias bild en människa i verkliga livet?

Som många av er vet gillar jag realityprogram även som tittare. Årets Robinson är inget undantag eftersom jag älskar tävlingar, imponeras av hinderbanornas kvalitet och engageras i dramaturgin kring lagen och individerna. I år stormar det rejält kring programmet där ord som utfrysning och mobbing används, och det är inte kul att se hur vissa deltagare mår dåligt på ön och nu efteråt när programmet sänds 😔

Jag känner igen mig i känslan att vara stolt över insatsen på ön och ha en viss bild av de sju veckorna på stranden, men uppleva ett totalt fritt fall vecka för vecka och månad för månad medan programmet sedan visas i TV. Jag var bara strax över 20 år men jag kommer ALDRIG att glömma skammen och mörkret som kom med att fyra miljoner svenskar fått se en klippt, förstärkt och nedhyvlad bild av den jag var/är. Däremot bestämde jag mig tidigt för att aldrig lägga ansvaret på produktionen. Jag visste vad jag hade gett mig in på och vad deras uppdrag är. Dessutom var det ju jag, ingen annan, som bestämt mig för att prata och göra som jag gjorde i spelet.

Jag minns så väl hur mina vänner och bekanta uttryckte sitt stöd, och hur ont det gjorde att de behövde försvara mig istället för att kunna vara stolta. ”Det blåser över, du är en annan i verkliga livet, lyssna inte på de som inte vill se hela bilden”… Jag är så glad att jag inte var förälder då, för jag hade inte styrkan att ignorera alla mörka rubriker. Jag ville bara säga förlåt.

Och det gjorde jag. Men jag lärde mig också, att när något går snett så finns det ett alternativ som är bättre än att krossas. Och det är att läka genom reflektion och utveckling. Oavsett vad andra ser/tycker, så finns det alltid något att lära. Och DET är värdefullt.

Det gör ont att få kritik. Särskilt när det finns ett uns sanning i den. Men den kan vara värdefull för livet. Jag blev inte ”en annan person”. Men jag lärde mig att jag inte vill verka 100% kall, hård och kaxig. Inte på bekostad av omtanke, empati och självdistans. Verkligheten är inte svart eller vit, men att ställa upp för de svaga och våga gå emot strömmen är var jag hittar mitt driv. Utan att ha nått botten efter Robinson och de lärdomar och kontakter som knöts då, kanske jag aldrig hade fått möjlighet att så tydligt sätta allt det i ord. Och handling. Vem vet?

Det jag vet är att smärta suger som fan, men att det inte betyder att lycka, kärlek, vänskap, självförtroende och stolthet behöver vara borta för alltid. Snarare tvärtom ❤️ Bara vi lyssnar, lär, vågar och fortsätter visa vilka vi innerst inne är. Idag är jag mycket starkare, modigare, mer tacksam, gladare och mer intakt än när jag åkte till Malaysia. Mål och mening hör ihop. Medmänsklighet vinner! Orken finns. Jag hoppas att de orden kan hjälpa den som behöver just idag.