Efter fem år hittar man sig själv igen. Vad menar jag med det?
Jag säger ofta att livet med småbarn, för min del, har varit miljoner gånger mer berikande än jobbigt. Med barnen har jag inte bara fått uppleva att känna kärlek på ett helt självklart och villkorslöst sätt, utan också trycktestat mina prioriteringar och val i varje beslut längs vägen. Jag är bortom tacksam för varje vaken spädbarnsnatt (ok, 99 av 100 då), de hör ju till den livslånga drömmen om att få vara mamma.
Men självklart är det ändå så att i vissa perioder flyter de egna konturerna ut i kanterna. Var slutar du, var börjar jag? Min kropp har tillhört dig, din närhet är trygghet även för mig. Så… Att aldrig få avsluta en mening eller ta risken att titta bort, blir ju naturligtvis frustrerande nån gång för den som inte är en robot.
Nu är min äldsta son femton år. Den yngste är fem. Nu behöver varje steg inte längre vaktas. Nu är den mentala närheten och den distanserade tryggheten, ännu lite viktigare. Jag vill av detta ge er allt jag har, tredimensionellt gränslöst, så länge jag lever.
När barnen blir fem år, är det som att något återgår. Eller tar vid igen. Den egna personen formas tydligare, för både liten och stor. Vad behöver jag, vad vill jag, vem är jag även utan dig vid min sida? Jag har upplevt denna brytpunkt med alla våra barn, men kanske aldrig så tydligt som nu. ”I lyckan och stoltheten över att vara er mamma, blir jag också mer mån om mig själv”, liksom. Jag vill jobba med mina brister. Och äga mina styrkor. Jag vill utforska mina möjligheter. Drivas av drömmar. Uppleva livets njutningar. Gå, eller kämpa mig, igenom dess utmaningar. För er, och för mig.
Jag vill visa er att ensam kan vara stark, men tillsammans är vi alltid starkare. Självständighet och gemenskap är inte motsatser. Båda byggs av att få existera i samverkan. I frihet bor gränslös, evig kärlek.
Linda Häggkvist 