Att vid 40 års ålder få vara nybörjare inom delar av yrkeslivet är pirrigt, hisnande, skrämmande och alldeles underbart!
När båda händerna har släppt kanten och hoppet är gjort, finns det ingen annan möjlighet än att fortsätta i framåtrörelsen. Det går inte att stanna eller vända, även om fallhöjden nästan känns övermänsklig vissa timmar.
Det låter kanske märkligt, men det är en del av vad som ändå skapar trygghet i situationen. Du är mitt i det, och ingen endaste del av kropp eller sinne vill tillbaka till den trygga plattformen där bakom. Osäkerheten är en del av beslutet. Att inte ha någon upparbetad erfarenhet att komma dragandes med, eller ett gott renommé efter många års arbete inom ditt gebit – det gör ansträngningarna och energin ännu viktigare för resultatet.
Att ge allt har aldrig varit viktigare. Mod har aldrig varit mindre klyschigt.
Idag när jag för första gången i livet helt ensam styrde kosan mot Fashion Week var jag nog både livrädd och modig. När jag gick därifrån kändes ingenting ogenomförbart.
Vågar man så vinner man. Om inte annat, sin egen respekt. Och det är värt en hel del.