Föreställ dig att du kommer hem från jobbet och möts av din familj (i vilken form och storlek den än må vara). Där sitter också delar av släkten, samt ett tiotal kompisar från din uppväxt, skola och jobb som du tycker mycket om. Dina nära. Se framför dig alla dessa fantastiska personer du lärt känna under din tid i livet. Tänk att de alla på ett eller annat sätt lett dig fram till just idag. Tänk på deras olika åldrar, namn, bakgrunder och yrkesval. Tänk vad du vet att de varit med om, hur det skiljer sig från din resa, era skratt, era duster, dina lärdomar, hur mycket varje människa bär.
Internet ligger nere, ingen kollar telefonen, ingen söker ”sanningar” i sociala medier. Någon jakt på likes eller hot om avföljningar finns inte. Ni äter gott, skålar och pratar först lite förstrött om hur dagen varit och vad ni hoppas kunna göra imorgon. Ni pratar allt mer engagerat om era problem, nån som är sjuk, en farmor som blivit gammal och behöver hjälp, en arbetstidsutmaning, en stökig klass i mellanstadiet. Ni pratar också om drömmar, en som blivit gravid, ett körkort som kanske ska tas, en resa som planeras och någon som förverkligat ett livsprojekt och ska jobba två år i ett främmande land. En del av ämnena tråkar ut dig totalt, men du låter sällskapet hållas. Något upprör, annat känns brinnande intressant. Samtalet fortsätter oavbrutet och utan distraktioner från gatan eller tv:n.
Ni pratar om frihet, valfrihet, jämställdhet och känner tryggheten i gemenskapen ni har. När kvällen är över har ni lyssnat på varandra, lärt er något nytt, förstått att många brinner för vitt skilda sakfrågor men att ni ändå i mångt och mycket delar samma grund. Hoppet om att morgondagen ska bli lika bra eller bättre än idag, och känslan av att ni kan vara med och påverka att det ska hända. Rädslorna och orättvisorna är inte den starkaste drivkraften när ni kramas och säger hej för den här gången. Ni ska snart ses igen. Olikheterna utgör styrkorna i er gemenskap även om det åker en näve i bordet ibland. Vad trist det hade varit, om alla tyckte precis som du hela tiden.
Du plockar undan disken, blåser ut ljusen och trots att livet stundtals suger som fan… Trots nyheternas nattsvarta rubriker. Trots att förändringarna ofta känns så svåra att hänga med i. Trots att det ÄR mycket som måste förbättras. Trots att du inte alltid litar på vuxna människors förmåga att fatta beslut. Så är det EN känsla som är starkare än resten. Tacksamheten över kvällen du just upplevt.
Plötsligt tassar en yrvaken liten människa ut från sitt sovrum och ber om en glas vatten. Personen frågar vad klockan är och vad ni ska göra imorgon. Visarna närmar sig midnatt.
Imorgon säger du, ja då ska vi välja mellan att agera bara precis utifrån våra allra tyngsta bördor och rädslor. Eller vårt hopp och att det vi drömmer om nu och för framtiden ska kunna bli verklighet.
Imorgon ska vi gå och rösta.
❤️
Linda Häggkvist 