Vem tror hon att hon är

Känner du igen frågan?

I ungdomsåren var den vanligt förekommande i tjejgängen. När någon köpt nya jeans, bytt stil eller plötsligt fick andra människors uppmärksamhet var det knappast bara grattis och ryggdunkar som fyllde korridorerna. Nej, ”vem tror hon att hon är”, den där. Ju.

Naturligtvis hade det inget att göra med henne. Utan osäkerheten att själv inte duga. Avundsjukan när någon annan vågar. Otryggheten när gamla mönster (eller roller) bryts. Jag stod nog i båda läger, som de flesta av oss. Ibland den som var utsatt. Ibland den som utsatte. Bättre var jag inte, nästan ingen av oss, när barndom skulle utväxlas mot tonår och vuxenliv.

Idag har jag sedan länge bestämt mig för att aldrig någonsin förminska någon annan och därmed också mig själv, med liknande tankar. Det finns plats för oss alla, och mycket fast mark under fötterna. Då behövs inga tjuvnyp eller nedsättande kommentarer när det tycks gå bättre för ”henne”. Dessutom vet vi idag, vuxna som du och jag, att alla människor bär runt på sina egna demoner. Att något som ser bra ut utanpå, kan vara sprucket inuti ändå.

Ibland trillar jag ändå dit. Inte ofta, men nån gång. Nuförtiden gäller det inte andra. När jag uttalat ett stort mål, eller lyckats nå ett delmål. När någon bjuder in till ett öppet och stort forum. Eller när kritik kommer oväntat och oförtjänt. Då kan kan snubbla i fällan. ”Vem tror hon att hon är”. Varför skulle JAG kunna det här?

Jag är tacksam för kärleken och de många starka banden. För 41 år i livet. För motgångar och medgångar och aktiva val. De gör att motfrågan kommer utan längre fördröjning. ”Varför skulle hon INTE kunna.”

Vem tror hon att hon är? Jag här. Bara någon som valde att go for it, och som tror att ALLA har vad som krävs. Huvudsaken vi gör något mer än att stå vid sidan och titta på.