Utan att ha några statistiska belägg för detta, vågar jag lova att det är fler som etablerar beständiga entreprenörsresor genom att lyssna mer på hjärnan än på hjärtat.
Att vilja ”förbättra världen” eller ”hjälpa utsatta” är nog de allra flesta människors grundläggande vilja, men likaväl väldigt svårt att försörja en familj (eller sig själv) på, om det inte finns en påse pengar i potten från rika släktingar eller tidigare inkomster. Att följa hjärtat är den enklaste och vackraste sak att säga, men orden sätter ingen mat på bordet en längre tid.
Så varför fortsätter jag hävda att det är den enda vägen till slut? För att inte drunkna i tomhet eller kvävas av uppgivenhet?
Ja, för att jag TROR att hjärtats röst inte behöver handla om stora lappkast. Jag tror att min älskade (nu pensionerade) mamma hade hjärtat med sig varje dag i jobbet som administratör på mejeri, för att hon underlättade för andra och spred glädje omkring sig. Jag tror att någon som med knapp lön jobbar 40 timmar i veckan med fastställda raster och semesterveckor gör världen till en bättre plats så länge det inte framkallar någon bitterhet. Oavsett tjänst.
Jag VET att jag inte kunde fortsätta en ekonomiskt gynnsam företagsresa i kommunikationsbranschen för att det grävde hål i mitt inre och gjorde luften svårare att andas. Jag behövde koppla hjärtats kall till en krass affärsplan, och hoppa från klippan jag etablerat allt mitt tidigare kunnande på.
Hur det kommer att gå har jag ingen aning om. Men jag vet hur det hade gått om jag stannat kvar.
Mitt hjärta hade kallnat, min hjärna hade kallat på uppmärksamhet och handling. Den hade inte tystnat.
Så ja, att följa hjärtat betyder allt – men bara ditt eget och aldrig i jämförelse med andra(s).
Linda Häggkvist 