I arbetslivet såväl som privat; vi har så mycket att vinna på att utgå ifrån det vi (och andra) faktiskt är, istället för att sätta fokus och negativa stämplar på allt vi inte är.
Så mycket mer (handlings)kraft föds ur att belysa styrkor och utveckla dem, snarare än att jobba ikapp på de ”utvecklingspunkter” som får oss att blekna i jämförelse med andra.
Jag är ingen mamma som plaskar i vatten eller strålar av glöd vid tanken på en heldag slappandes på stranden. Jag är 40 år, sannolikheten för att jag ska packa kylboxar och ombyten och filtar för åtta timmars planlöst ”strandhäng” med en miljon andra barnfamiljer på samma sillpackade remsa under mer än ett par timmar, är rätt så obefintligt.
Jag är ingen vidare (to say the least) administratör och inte heller omfamnar jag de tekniska prylarnas funktionsprocesser i mitt liv.
Men istället för att ”jobba på det”, vill jag mycket hellre jobba på att göra mina styrkor ännu starkare, och företagets konkurrensfördelar ännu mer fördelaktiga. Inte bara för att det gör mitt liv mer harmoniskt och med ett bättre flow, utan för att nyttan och värdet är så mycket mer påtagligt än tanken om att alla kan bli exakt jämnbra på det mesta.
Det du garanterat vet, är att ingen är exakt som du. Förstå dina svagheter, men så länge det inte sker på bekostnad av andra människors trygghet eller välmående – tror jag att det är bättre att låta minusen få finnas där. Bara vara. Och istället jobba benhårt på att bli riktigt jäkla bra på det som redan är plus.
En positiv spiral måste ju bara vara mer gynnsam, än en ständig kamp för att hålla sig kvar kring nollan.
Eller hur tänker du i frågan?
Linda Häggkvist 