En smäll på käften

En smäll på käften av en nyfunnen vän

Så känns det att läsa Emelina Seppänens krönika på Impact Loop idag, där hon raljerar över sin förra arbetsgivare BreakIts artikel #inteensam om techentreprenörernas utmaningar i kristider. Impact Loop har seglat upp som en av mina favoritplattformar för nyheter om entreprenörskap och specifikt samhällsfrämjande sådant. Dessutom har grundaren Camilla Bergman generöst delat med sig av uppstartsresan, kapitalanskaffning och teambygget, i sina sociala kanaler – något som direkt skapat igenkänning och byggt en emotionell närhet till detta nya mediehus. Äntligen förstådd! Som kvinnlig grundare, noll direkta hotlines till kapitalet och en affärsidé som inte bara bygger på tillväxt utan också samhällsnytta är det minst sagt… motigt, ibland. Eller riktigt jävla fruktansvärt, men det skrattar Impact-Emelina åt, får jag abrupt reda på i dagens krönika. Hon inleder med att hon minsann suttit hemma med fyra sjuka barn och hjälper sina medmänniskor på riktigt, medan vi som driver bolag behöver komma ut ur våra egobubblor och checka verkligheten så som den är. Tycker hon.

HUR kan det vara så svårt att förstå att vi som satsat på entreprenörskapet inte är blinda för hur omvärlden ser ut. Vi känner inte mindre respekt för människor som väljer samhällsbärande yrken. Vi gråter inte färre tårar för ungdomar som skjuts i gängkrigen. Bär inte på mindre oro för planeten. Vi är inte känslolösa inför åldrande föräldrar eller ett skolsystem som inte fångar upp barn som hamnar utanför mallarna. Vi försöker bara bygga våra bolag parallellt med all smärta och all glädje som den här lilla tiden på jorden i övrigt medför. För att kunna bidra med den förändring vi ser att vi kan påverka, lite mer än individuellt, kanske till och med inkrementellt. Vi är också vana vid att människor som valt andra vägar i livet inte förstår känslan av att falla fritt när intäkter saknas, äktenskapet knakar eller arbetstillfällen måste kapas för att det vi gör är ”självvalt”. Jag trodde bara inte att min nyfunna vän Impact Loop skulle spotta mig i ansiktet med exakt samma synsätt, den här första måndagen i oktober.

För exakt fem år sedan fyllde mitt bolag ett år. Startat helt utan externt kapital, bara med egna besparingar och en tro på att om man vill förverkliga en övertygelse så är det enda sättet att börja göra. Ta risken. Våga hoppet. Förklara för maken och de tre barnen att det finns inga skyddsnät, men vi kan få det att hända. För exakt fem år sedan ”firade” jag med att min medgrundare lämnade skeppet med all sin unika kompetens, kvar fanns noll kunder på kontot, några veckor till personlig konkurs och kvällar och nätter med panikkänslor över att behöva sälja huset och berätta för barnen att vi – hela familjen – kommer att behöva börja från noll någon annanstans. För att mamma inte visste bättre i sin egoistiska idioti när hon trodde att det var viktigt att starta ett impactföretag. ”Ingen stod med en pistol mot hennes huvud”. Varför valde jag inte ett yrke inom vården i stället, nu när jag ”buhu, inte fått in kapital” och sitter dygnet runt i min pyjamas mailades varenda kontakt och icke-kontakt i mitt nätverk för att vända situationen… Emelina skäms å mina vägnar, skriver hon. Men jag lyckades, huslånen kunde fortsätta betalas och vi har till och med en dyrgrip till fluffig innekatt där hemma nu. (Det var också en del av drömmen, men säg aldrig det till Sveriges investerare för då kommer de sannerligen aldrig att förstå Wangaris ambitioner.)

Varför sa du ingenting, undrar mina vänner idag. Vi hade kunnat hjälpa till. Svaret är så uppenbart. Vi som bygger bolag från noll, i det tysta, vet bättre än att klaga. För det finns ju så många som har det värre. Våra problem är inte reella problem, och om de någon gång skulle råga vara det så är de ändå självvalda. Investerare säger att kvinnor inte är tillräckligt riskbenägna för att vara värda att backa med pengarna som krävs för att komma igång. Branschföreträdare säger att vi inte tänker tillräckligt stort. Det är vi vana vid. Men att Impact Loop nu smäller mig på käften med sin artikel där det påstås att vi dessutom tänker alldeles fel, det såg jag inte komma.

En gång för alla. En kvinna (eller man) som bygger bolag är inte känslokall. Inte empatilös. Inte egoistisk. Men ofta ensam. När BreakIt publicerade sina vittnesmål från små och stora bolagsbyggare kände jag att den var viktig. Delvis för att den vågade beröra det personliga perspektivet kring olika affärsmässiga beslut. Men också för känslan av att inte vara den enda som utsätter mig för de omvälvande utmaningarna företagandet medför. Inte en enda gång läste jag dock att profilerna tyckte synd om sig själva, bara om dem som deras beslut behövde drabba. Arbetslivet och livet är inte två skilda delar. Medmänsklighet finns även i stela styrelserum.

Emelina, jag vet också hur det är att växa upp i en familj utan pengar. Vi letade pantburkar i veckorna och koppartråd på våra husvagnssemestrar för att dra in lite ”rörelsekapital”. Min mamma satt också vid sitt skrivbord dagarna efter att hennes mamma begravdes, för att hon inte hade ekonomisk möjlighet att vara ledig. Inte som entreprenör, utan som anställd administratör med en enorm vilja att göra det bästa hon kunde med det hon hade. Det borde inte behöva förklaras, men här kommer det ändå: Vi som väljer att ta det vi har för att skapa något som inte fanns, är vana att möta fördomar överallt. Alltid. Vi kör vidare ändå. Din krönika ändrar inte på det. Den kom bara från ett håll där man trodde att det aldrig någonsin skulle ske. Det här skriver jag med värme och absolut noll hånfull underton: Kanske är det du som behöver komma ut ur den där bubblan du skriver om? Lite perspektiv hade inte skadat.